Information

I avsnittet för information hittar du information om olika miljöåtgärder och metoder som kan minska gårdens vatten- och miljöpåverkan samt öka den biologiska mångfalden.

Logga in på tjänsten

Kalkning av åkermark

Vid kalkning av åkern sköts odlingsjordens kemiska bördighet. Den kemiska bördigheten omfattar följande egenskaper: katjonbyteskapacitet (CEC), pH, kalcium, magnesium, kalium, fosfor, mikronäringsämnen (svavel, bor, koppar, zink och mangan) och förhållandet mellan kalcium och magnesium. CEC beskriver jordens förmåga att lagra näringsämnen så att de lätt kan användas av lantbruksväxten. Om CEC är mindre än 10 är lagret av växlande näringsämnen i marken litet och små kalkningsmängder lämpar sig bättre för dessa jordar om de utförs ofta (ca 1–2 ton/ha). Om CEC är större än 25 finns det ett stort lager av växlande näringsämnen i marken, vilket gör att jordmånen tål större kalkningsmängder (cirka 6–9 ton/ha) som verkar i flera år. Genom att granska CEC upptäcker man dessutom de olika näringsämnenas andelar i helheten. För att uppnå god bördighet bör näringsämnesmängderna fördelas ungefär på följande sätt:

• Ca 60–80 %
• Mg 10–20 %
• K 2–4 %
• Na <1 %

Om näringsämnesandelarna avviker mycket från dessa siffror, är det sannolikt att det finns näringsbrister i jordmånen och eventuellt också problem i sammansättningen.

Kalkningens huvudsakliga syfte är att återställa balansen i näringsförhållandena och ökningen av pH är en positiv följd av dessa åtgärder. Kalkningsprodukten väljs därför i första hand på grundval av näringsämnena i den, eftersom enbart ett högre pH inte förbättrar jordmånsförhållandena. Det optimala förhållandet Ca/Mg är 8. Om relationstalet är lägre än optimalt behövs kalcit eller andra produkter med låg magnesiumhalt för att höja relationstalet. Om man vill minska relationstalet, väljs dolomitkalk eller någon annan produkt som är rik på magnesium. Vid balanseringen av näringsförhållandena ska man dock också beakta utgångsläget för pH och vilket pH som eftersträvas. Målet påverkas av jordarten, mullhalten och den gröda som odlas. I grov jord är pH-målen något högre än i organogen jord. I organogen och mullrik jord behövs högre kalkningsnivåer för att höja pH-värdet. Största delen av grödorna kräver minst en god pH-bördighetsklass. En del grödor klarar sig bäst när pH-värdet är högt i bördighetsklassen. För matpotatis räcker det med en tillfredsställande pH-bördighetsklass. Jordförbättringsmedel har den mest jämna effekten när åkern plöjs efter spridningen. Hösten är den bästa tidpunkten för spridning, eftersom pH-effekten då fås redan för den kommande vegetationsperioden. Spridning kan också göras på vintern eller tidigt på våren på fruktbärande åker.