Information

I avsnittet för information hittar du information om olika miljöåtgärder och metoder som kan minska gårdens vatten- och miljöpåverkan samt öka den biologiska mångfalden.

Logga in på tjänsten

Miljövallar

Fleråriga miljövallar gör växtföljden mångsidigare vid odling av ettåriga växter. Miljövallar används också inom skyddszoner och skyddsremsor som separerar åkerskiften och vattendrag. Det kan allmänt konstateras att vallodling ökar mängden organiskt material i åkermarken, vilket i sin tur stärker jordens grynstruktur och på så sätt förbättrar åkerns närings- och vattenhushållning.

I mull- och torvjord minskar vallodling jämfört med odling av ettåriga växter upprepningen av jordbearbetning och därmed växthusgasutsläppen och belastningen på vattendragen till följd av nedbrytningen av organogent material på åkern. Ju längre vallodlingen fortgår, desto mer ökar vallarna den biologiska mångfalden. Vallarnas inverkan på mångfalden varierar dock beroende på hur de anläggs, sköts och hur gamla de är. Naturvårdsvallar har stor inverkan på mångfalden i synnerhet i områden där odling av ettåriga växter annars i stor utsträckning dominerar.

Observera att vattenskyddsremsor, skyddszoner och dikesrenar har olika skötselanvisningar och stödvillkor. Syftet med skyddszoner och skyddsremsor är att minska erosionen och att näringsämnen och bekämpningsmedel hamnar i vatten. De kan också minska sedimentationen i fåror och behovet av underhåll. De är också viktiga för att odlingsmarkerna ska ta sig och för att öka landskapets mångfald och artrikedom. Deras betydelse ökar när åkerskiftets lutning ökar, skiftets lantbruksväxter är spannmål eller någon annan ettårig gröda och åkerns jordart är grövre än lerjord. Undersökningar visar att vallväxtlighet som odlas på sådana områden dämpar erosion och kvävebelastning. På täckdikade skiften uppstår dock 2/3 av kvävebelastningen genom dränering via täckdiken.

Om växtligheten i skyddsremsan inte skördas, kan remsan till och med öka den totala fosforbelastningen. Den orsakas av ökad belastning av löslig fosfor. Den kan minskas om skyddsväxtligheten slås och skördas årligen. Det lönar sig att utföra slåttern efter mitten av juli eller först i augusti på villkor att den mångfald som växtligheten medför bevaras. Skyddsväxtligheten är till nytta inte bara för att begränsa näringsbelastningen utan också för åkerfåglar och fjärilar, och dessa kan bidra till att eventuella sorkskador uppstår i skyddszonen i stället för på öppen åker.