Information

I avsnittet för information hittar du information om olika miljöåtgärder och metoder som kan minska gårdens vatten- och miljöpåverkan samt öka den biologiska mångfalden.

Logga in på tjänsten

Kvävefixerande växter

I de flesta fall får växterna kväve från marken i form av både ammonium och nitrat, men en del av växterna har förmåga att binda kväve direkt från luften till sig själva. Baljväxter och vissa andra växter har särskilda kvävefixerande bakterier i rötterna som tar kväve från luften som kvävemolekyler. Odling av fixerande växter kan minska förlusten av näringsämnen, eftersom de inte binder mer kväve än vad växternas tillväxt kräver. Industriellt framställt kväve förbrukar mycket fossil energi (vanligtvis naturgas), vilket leder till utsläpp av växthusgaser. Minskad kemisk kvävegödsling minskar koldioxidutsläppen i synnerhet inom industrin, samtidigt som självförsörjningen av näringsämnen förbättras.

Kvävefixeringsförmågan varierar beroende på tillväxtförhållandena. Till exempel näringsbrist, surhet och bekämpningsmedel hämmar kvävefixering. Om kvävefixerare inte har odlats på skiftet på flera år, är kvävefixeringen till en början inte särskilt effektiv. I sådana fall kan utsädet ympas med en beprövad stam av bakterier. Med klöver och ärt är det förnuftigt att ympa i sur jord (pH under 5,7), och med getruta och luserner bör det alltid göras före sådd. Det är inte meningsfullt att gödsla kvävefixerande växter med rikligt med kväve, eftersom växten i första hand binder kväve från gödselmedlet. Detta förhindrar ofta helt och hållet biologisk kvävefixering.

Goda kvävefixerare är till exempel ärter, bondbönor, lusern, klöver och vit sötväppling. Kvävefixerande grödor är särskilt viktiga som näringsämnen- foderväxter, och de innehåller mycket äggviteämnen. I växtföljden kan de dessutom användas både som gröngödsling och för att upprätthålla jordens växtskick. Baljväxter har ett starkt rotsystem som har en gynnsam inverkan på jordens struktur. Baljväxter odlas i regel alltid som blandningar. Det är sant att lupin till exempel inte tål skuggning, och det är berättigat att odla det som rent växtbestånd.

Det finns en betydligt större potential för biologisk kvävefixering än vad som för närvarande utnyttjas. Kvävefixering gör det möjligt att göra odlingen mer hållbar utan stora investeringar och kan alltid tillämpas på varje gårds växtföljd.