Information

I avsnittet för information hittar du information om olika miljöåtgärder och metoder som kan minska gårdens vatten- och miljöpåverkan samt öka den biologiska mångfalden.

Logga in på tjänsten

Förbättring av vattenhushållningen

I Finland är nederbörden större än avdunstningen. Därför har torrläggning en central betydelse för hantering av vattenhushållningen på åkrarna. Behovet ökar ytterligare på grund av att vintersäsongens nederbörd under flera månader kommer i form av snö. När snön smälter måste avrinningen på våren som snabbt ansamlas torkas snabbt så att vårsådden och vårgödslingen inte fördröjs på grund av att åkrarna är alltför fuktiga.

Vid grundtorrläggning leds dräneringsvattnet via utfallsdiken och naturliga fåror till vattendrag nedströms. Vid torkning av åkerskiften används lokal dränering. När området dikas första gången talas det om nydikning. Vid kompletteringsdikning effektiviseras dräneringen genom att diken tillsätts mellan befintliga diken. Vid omdikning förnyas dikningen helt och hållet. Vid lokal dränering används grävning av öppna diken och täckdikning samt formning av åkerns yta.

Täckdikning kan genomföras som vanlig täckdikning eller som reglerbar dränering. Det senare gör det möjligt att bromsa upp dräneringsvatten i dikena. Det minskar näringsbelastningen och ökar den mängd vatten i marken som är användbart för växterna. På sura sulfatjordar kan reglerbar dränering användas för att minska utsläpp av surhet och skadliga metaller från potentiellt sura jordlager. Genom reglerbar dränering kan man också i mull- och torvjord minska oxidationen av organogent material, vilket minskar växthusgasutsläppen till atmosfären.

Syftet med dräneringen är att bevara åkerns bärighet, minska risken för packning och näringsläckage samt att bevara markfuktigheten så att den är tillräcklig med tanke på växternas tillgång till vatten och näringsämnen. Torka kan i synnerhet i början av vegetationsperioden begränsa växternas tillgång till vatten, och risken förutspås i fortsättningen bli allt vanligare.

Den vanligaste bevattningsmetoden är bevattning med vattenspridare, som främst används för odling av specialgrödor, bland annat potatis och jordgubbsodling. Metoden lämpar sig inte bara för bevattning, utan också för bekämpning av frost. Andra bevattningsmetoder som används är droppbevattning och reglerbar underbevattning. En eventuell ökning av bevattningsbehovet och bevattningsarealerna kan leda till att tillgången till bevattningsvatten och ännu mer bevattningskostnaderna begränsar bevattningsanvändningen. En kostnadseffektiv lösning som minskar spridd belastning kan vara att ta smältvatten från avrinningsområden som dikats ut för skogsbruk till bevattningsvatten för jordbruket. Vattnets överföring skulle ske med hjälp av tyngdkraft i ett dikessystem på en åker med reglerbar dränering, där det används för reglering av grundvattnets ytnivå på åkern. Förfarandet skulle vara en del av hanteringen av vattenhushållning i avrinningsområdesskala.