Information

I avsnittet för information hittar du information om olika miljöåtgärder och metoder som kan minska gårdens vatten- och miljöpåverkan samt öka den biologiska mångfalden.

Logga in på tjänsten

Torvåkrar

Torv bildas under förhållanden där den årliga växtmassan bryts ned i en vattenmättad miljö genom långsamt förmultnade. På grund av den långsamma nedbrytningen ackumuleras ytterligare nedbrytbar massa varje år på de underliggande skikten. Den process som pågått i cirka 10 000 år har lett till att våra myrar täcks av torvmarker av varierande tjocklek. Myrarna täcker cirka en tredjedel av vår markyta och deras utbredning beror på vårt fuktiga klimat och de flacka ytformerna i vårt landskap.

Markanvändningen av torvmarker inom byggande och jord- och skogsbruk förutsätter alltid dränering, varvid det utrymme som frigjorts från vattnet i torven fylls med luft. Samtidigt ersätts de mikrober som bryter ner torv i syrelöst tillstånd huvudsakligen av mikrober som växer i en syrehaltig miljö och som kan bryta ner torv mycket snabbare. Från torv som bryts ner i syrehaltigt tillstånd frigörs koldioxid i luften som växthusgas och i marken som näringsämnen, bland annat kväve och fosfor.

Näringsämnen som frigörs från torv utgör en risk för belastning på vattendragen, eftersom torvmarken inte med samma effektivitet som mineraljord kan fånga upp lösliga näringsämnen, vilket gör att de näringsämnen som frigörs lättare kan sköljas med dräneringsvattnet. Miljöutsläppen från torvåkrar ökar ytterligare på grund av att nödvändiga odlingsåtgärder, såsom kalkning, jordbearbetning och gödsling, påskyndar nedbrytningen av torv.

Anpassade odlingsmetoder kan dock påverka mängden utsläpp som uppstår. Det viktigaste sättet är att odla flerårig vall på torvmarker. Det minskar upprepade jordbearbetningar och skapar ett växtbestånd som binder atmosfäriskt kol under hela vegetationsperioden. Utsläppsmängden torde också kunna påverkas med den bearbetningsmetod som används för att förnya vallen och med tidpunkten för bearbetningen. För närvarande utreds möjligheten att ersätta plöjningen med reducerad bearbetning och att ersätta höstplöjningen med vårplöjning.

Torvmarker innebär en större belastningsrisk för vattendrag än mineraljordar och risken realiseras i första hand på åkrar med djupt torvlager. På täckdikade åkrar med tunt torvlager täcker torvlagret endast en del av dikningsdjupet så att mineraljorden mellan dräneringsdjupet och torvlagret kan fånga upp näringsämnen från dräneringsavrinningen. Genom reglerbar dränering på torvmarker kan vid behov grundvattenytan på åkern bevaras och höjas så att den sträcker sig ända till plöjningsdjupet så att den bromsar nedbrytningen av torven.