Information

I avsnittet för information hittar du information om olika miljöåtgärder och metoder som kan minska gårdens vatten- och miljöpåverkan samt öka den biologiska mångfalden.

Logga in på tjänsten

Preciserad användning av näringsämnen

En ändamålsenlig användning av växtnäring är viktig både med tanke på uppnåendet av den eftersträvade skörden och för att minimera näringsförluster. Näringsförluster är bortkastade insatser, dvs. jordbrukaren har också ett ekonomiskt incitament att minska dem.

Av näringsförlusterna inom jordbruket har främst fosfor lyfts fram. Fosfor sköljs ut per hektar åker i genomsnitt cirka ett kilogram per år, men belastningen varierar stort. Jordbrukets andel av den fosforbelastning som finländarna orsakar i vattendragen är kalkylmässigt dominerande, dvs. något under 60 procent. Fosforbelastningen från jordbruket består av två faktorer: upplöst fosfor och fosfor bundet till jord. Ju mer fosfor som finns i åkern, desto mer upplöst fosfor sköljs ut i vattendragen. Ju större åkererosionen är, desto mer fosfor ur jorden hamnar i vattendragen. Erosionen är lägst året om i grov jord med växttäcke och störst i ler- och mjäljord som plöjs på hösten. Den upplösta fosforn är omedelbart användbar för alger som orsakar eutrofiering och därmed skadligare för miljön.

En ökning av den fosforhalt som är användbar för växter och som fastställs i markkarteringen har visat sig öka den belastning som orsakas av löslig fosfor. Därför är syftet med fosforgödslingen på lång sikt att fosforhalterna i marken ska ligga i en bördighetsklass mellan försvarlig och tillfredsställande. Stallgödsel är rik på fosfor, vilket innebär att mängden gödselfosfor kan överstiga gårdens odlingsareal som är tillgänglig för spridningen. Obalansen är störst på svin- och fjäderfäanläggningar, men det finns också en utmaning på nötkreatursgårdar. Separering av flytgödsel och samarbete mellan växtodlingsgårdar och djurgårdar i användningen av gödsel kan underlätta situationen.

För kvävegödsling har man inte på samma sätt som för andra näringsämnen kunnat utveckla en prognostisering av gödslingsbehovet som baserar sig på en bördighetsanalys, eftersom mängden kväve som frigörs från marken till växterna i så hög grad beror på de biologiska processer som sker i jorden. Jordarten och mullhalten som bestäms i markkarteringen kan utnyttjas vid prognostiseringen av behovet av kvävegödsling, men de är osäkra bestämningar då de görs med blotta ögat. Mätningen av organiskt kol i marken skulle vara tillförlitligare och förbättra bedömningen av behovet av kvävegödsling och samtidigt producera viktig uppföljningsinformation om utvecklingen av koltillgångarna i marken. Under vegetationsperioden kan man bedöma om kvävegödslingen är tillräcklig utifrån mätningar av klorofyll.